Flyin' high, Transmitting signals...

 'Vad har hänt med bloggandet?' frågar jag mig. Jag vet ärligt talat inte, men det känns som jag inte direkt saknat det. I och för sig har jag sannerligen haft annat att tänka på det senaste halvåret, det ska gudarna veta. Vintern ger sig inte riktigt än, och den håller Norrbotten i ett järngrepp just nu. Men solen (jag älskar dig!) har, som alltid efter marknaden, återvänt till alla vi kylslagna och mörkernedstämda människor. I och med ljusets återkomst kan jag inte låta bli att försiktigt förhoppningsfullt dra parareller mellan min egen tillvaro och förvisso kalla, men åh! så soldränkta dagar. Vänder det äntligen?

 Midvinternattens köld är hård, och hård är även dess inverkan på misströstande stackare. Jag är inget stort fan av självömkan direkt, men det kanske bara är naturligt med en viss mängd tycka-synd-om-mig-själv när vägen är mörk, kall och enslig. Jag skulle ljuga om jag påstod att allt är bara bulla, men jag har kommit på mig själv ganska ofta den senaste tiden med att sitta och må bra, och känna mig lugn och förnöjd. Jag lyssnar då och då på alla mina deppigaste låtar, men nu verkar de mest en påminnelse av något som varit. Som inte längre är. Ungefär som ett gammalt foto man hittar i en låda; man kommer ihåg vad som hände och hur man upplevde det, men man kan med bibehållen distans konstatera att nu är nu, och då var då.

 Vi lyssnar väl lite tillsammans? :)

 Jag har varit i Boden på kick-off. Trevligt, måste jag säga. Bra föreläsning, och god middag på kvällen. Sen blev det i vanlig ordning ett allvarligt försök att göra anspråk på kungatiteln, i alla fal i baren...:) Eftersom det var folk från sex hotell på plats fanns det gott om folk att socialisera med, och gott om möjligheter att återigen få umgås med arbetskamrater 'från förr'. Men helgens bästa hände inte igår kväll, helgens bästa visade sig inträffa i morse, på frukosten.

 En kram. Ni vet en sån där kram som är längre än en 'hej vad kul att ses'-kram, en kram som varar så länge att man hinner andas en gång tillsammans. En sån kram som man känner att man har haft behov av, och saknat. Det enda som behövdes var jag och en vän, ömsesidig respekt och en gemensam känsla av att det var trevligt att träffas igen. En sån till synes enkel sak fick mig på bra humör, och jag kan fortfarande känna att jag är glad.

 Tack!

 Då var det alltså dags igen. Jag ska vattna shinaier, vika hakama, och tvätta tenugi. Här ska det tävlas! Jag vet inte om det kommer att gå speciellt bra i år, jag har bara tränat tre pass på hela hösten..:P Men men, det ska bli kul att fara ner och träffa kompisar i alla fall.

 Sedan kan jag inte låta bli att skämmas lite... Det var ju inte direkt igår som jag skrev nåt här, jag vet inte vad det beror på. Har jag haft annat att göra? Iofs. Har jag varit lat? You bet! ;)

 Plötsligt har vi en stund över. Saker och ting faller sig naturligt, och efter ett långt uppehåll gör vi det som vi älskar att göra. Precis som alltid när det gäller drömmar hoppar jag fram och tillbaka i tiden, och väggarna byter färg lite då och då. Musiken som spelas är dock den samma hela tiden: Crosses med José González.

 När jag vaknar är jag inte trött. Märkligt, det brukar jag ju alltid vara. Känslan i kroppen är lugn, och avslappnad. En ny dag har just börjat, och jag hoppar ur sängen med ett litet leende på läpparna. Det blir en bra dag idag, tror jag.

 Iförd bara kallingar sitter jag och försöker hitta inspiration. Svårt, jag har en hel del som jag skulle vilja ta upp, men jag vet inte om det passar så bra att hälla ut en massa funderingar här på bloggen. En del saker är väldigt komplicerade, en del saker har jag ingen täckning för. De senaste dagarna har jag funderat ganska mycket; varför är saker och ting som de är? Varför ska det vara så svårt att bara hitta ett sätt att föhålla sig till sin omgivning, och sedan strunta i vad andra tycker och tänker? Jag vill gärna se mig själv som någon som går genom livet utan att låta någon eller någonting påverka mig negativt. Jag vill att jag ska vara, i ordets rätta bemärkelse, självständig. Men, är det verkligen möjligt? Lurar jag bara mig själv om jag intalar mig att jag kan göra som jag vill oberoende av vad folk och normer säger?

 Den senaste veckan har varit uppslitande. Först det som hände i Smedsbyn. Bara några dagar efter dödsmisshandeln berättar både D och M att de har blivit slagna. Jag blir ledsen, arg, och förtvivlad. När de berättar vad de varit med om skakar jag i hela kroppen, och har svårt att hålla tårarna tillbaka. Om det är något som satt djupa spår i mitt inre är det just detta. Mäns våld mot kvinnor. Varför gör jag inget? Det finns (eller fanns) en förening här i Luleå, Luleåmän - nätverket för kvinnofrid. Jag måste göra något, varför inte försöka genom att engagera sig? Jag tror som sagt att föreningen är nedlagd, jag måste kolla upp hur det står till med den saken. Önska mig lycka till!

 Jomän, här händer det saker! Knappt har man kommit åter till Residensstaden förrän telefonen börjar ringa. Trevligt, det är angenäma problem att behöva sovra bland alla erbjudanden som dyker upp. Senast igår fick jag ett samtal från en ganska så stressad restaurangchef som ville att jag skulle infinna mig PÅ STUBBEN...:) Synd bara att jag redan stämplat in annorstädes. Men som sagt, det är bättre med för många möjligheter än för få. Hösten kan bli intressant... Vi får se vad som händer!

 Roligt när kompisar trivs. Det verkar onekligen som om H har funnit sig tillrätta i Norge, med allt vad det innebär. Tecknen är tydliga: mer aktivitet på Fejjan, han har börjat träna, man får SMS då och då, och ett par stjärnor har tänts på himlen...:P Hoppas bara O har det lika bra, men jag har för mig att han går hem i stugorna rätt så lätt.

 En skön sak angående ovan nämnda herrar: Jag har kommit på mig själv att inte sakna dem så mycket, mest bara för att jag är överlygad om att de har det bra. Sen kan man ju inte vara i Norge för all evighet, så glada återseenden är nog inte alltför långt borta!

 Jag har en idé om hur det skulle kunna se ut. Suit up, boys! We're going to Invit...:)

 ...om man får säga det själv. Jag är i alla fall väldigt nöjd med mitt senaste inköp! :)

 Jag gillar att ge saker till folk. Jag blir glad när man prickat in någonting precis, som verkligen passar personen eller tillfället. Det behöver inte vara stort och dyrt, bara det är något som har en mening, något som mottagaren uppskattar och förstår att jag lagt en del tankearbete bakom.

 Cola och pennor. Det var mina senaste gåvor. Pennorna var till alla de som jag jobbat med i sommar. Eftersom pennor betingar ett värde i paritet med platina (i alla fall på havsbadet...:P) tyckte jag det var den perfekta gåvan. När jag sedan lyckades hitta pennor med namn på blev det ju en personlig gåva också. Den enda som inte fick en penna med sitt namn på var B, men hon fick en som det stod 'min penna' på. Den räknas ändå! :) Colan var nästan ännu roligare. M skrev för en tid sedan på Facebook att hon önskade att någon skulle komma förbi med en iskall cola. Sagt och gjort! Nästa gång vi båda skulle jobba på havsbadet köpte jag en 1.5-litersflaska, fyllde en champagnekylare med is, och satte en vit linneservett runt. Succé!

 Min senaste plan är lite osäker. Jag vet att det kommer att bli en bra present, men jag är lite rädd för att den kanske inhandlas av mottagaren själv innan jag hinner överlämna överraskningen. Det kan ju i och för sig vara bra med dubbla uppsättningar, speciellt av det som jag hade tänkt att ge bort, men då sabbas också lite av hela grejen...

 Det blir att stiga upp tidigt i morgon. Klockan nio är det puts och studs ute på havsbadet, basta! Kungen anländer, och jag sitter här och läser körschema för morgondagens uppgifter. Allt är planerat in i minsta detalj! Det här kan bli riktigt roligt, och det var ju trevligt också att jag kommer att servera ett av honnörsborden. Jippie! :)

 Dags att gå och raka sig. Man får väl göra ett ärligt försök att se presentabel ut när Hans Majestät Konungen är en av ens gäster. Inte för att jag är rojalist (jo, det stavas faktiskt så!), men att visa lite hövlighet har aldrig skadat. 

 Och R - bara för att undvika missförstånd: nej, det är inte Jörgen Jönsson som kommer och käkar....;)

 Nämen, jag har ju en blogg! Dags att sätta igång igen då... Tack för inspirationen, T! Vad ska man skriva, då? Jag skulle kunna prata om vilken sjukt kul sommar det har varit, jobbmässigt. Och jag skulle kunna skriva nåt om alla roliga turer till Pite Statt. Sen kunde jag även slänga in ett par saker om Träffar med släkt och vänner, alltid lika trevligt.

 Men jag ska skriva något annat. Jag ska skriva om känslan att 'återupptäcka' någon man är intresserad av. Hur bra det  känns. Hur klantig man kan bli, och hur pinsamt allt blir efter det. Jag kan skriva om hur fast besluten jag är att inte klanta till saker och ting igen. Eftersom jag aldrig skriver speciellt långt räcker det så, tycker jag. Vi får se vad som händer och sker, men en sak är säker: Livet hade varit mycket tråkigare om hon inte fanns!

 Det var ett tag sen. Men här kommer i alla fall en länk till en rolig sida... Om ni ids kan ni ju alltid göra quizet också.

http://www.catswhothrowupgrass.com/kill.php

 Vad ska man göra? Den här veckan kommer att bli ansträngande, verkar det som. Hur ska man kunna hålla sig sysselsatt i flera dagar utan att jobba? Alla saker jag kan komma på är inte så speciellt lockande: städa, rensa i förrådet, tvätta... Buäk. Jag vet att jag borde göra en massa nyttingheter, men det är svårt att motivera sig själv att vara Bror Duktig när solen skiner, och det finns glass och milkshakes som bara väntar på att bli köpta och uppätna. Vad vill ni att jag ska göra, bara svika dem eller?

 Jag var in på COOP i söndags. Resan hem krävde en del proviantering, så jag valde att svänga förbi där innan jag lämnade Luleå södra. När jag ändå var där tänkte jag att det var lika bra att kila på dass. Vad händer, om inte att jag ännu en gång sliter upp dörren till en toalett, bara för att sekunden senare dumstirra på någon stackare som glömt att låsa om sig?! Om det finns något sorts mått på hur ofta sånt händer i ens liv har jag nog fyllt den kvoten för ett antal år framöver känns det som.

 Slutligen: jag beställde en bok idag. John Kennedy Toole's briljanta Dumskallarnas sammansvärjning. Om ni inte läst den - gör det! Jag lovar att ni inte kommer att bli besvikna! Alla de som med bestämdhet hävdar att Douglas Adams är den som skrivit den roligaste boken kommer utan omsvep sälla sig till Ignatius J. Reilly's fanklubb om och när de tar sig an den här boken. H.G.T.T.G. är en pärla, javisst. Men den är bara tvåa på min lista, i alla fall.

 Hmm... Ny, skojig feature i ansiktet. Förhoppningsvis ser man lite farligare ut med ett bad-ass ärr på näsan och överläppen. Utfall någon ser det och undrar hur jag fick det kommer jag att hävda något i stil med 'knivslagsmål', eller kanske 'björnattack'. Verkligheten är, sorgligt nog, långt ifrån något tufft och farligt... För att beskriva vad som hände (på tyska): Der verdammte hund ist immer springen... Haha.

 Jag är sugen på att plocka fram gitarren. Plugga in den och börja plåga både grannar och fingrar lite... Jag ser framför mig en sommar då jag tävlar med kyrklockorna varje söndag genom att spela Black Sabbath med öppet fönster samtidigt som det rings in till högmässa... Kan bli intressant. Fast jag tror nog att det inte blir något av de planerna, mest för att jag bor granne med en präst. Det kan bli sådär lagomt ansträngt på gårdsfesterna annars. :)