Nu vet jag inte...

 ...om detta är så där jättesmart, men... Jag måste i alla fall prova. Efter jobb till 12, så kom jag då äntligen ut på lokal. Det var lika bra att köpa två öl åt gången på Anatolia när man ändå var igång, liksom. Sen blev det i tur och ordning Invit, Biships, och slutligen Heroes. Till vilken nytta? Jag sitter och funderar på det, samtidigt som jag korrekturläser mitt eget inlägg. Det är ingen överdrift att påstå att så här mycket fel vid tangentbordet har jag inte haft på länge...

 Fast, det hade kunnat vara värre. det hade kunnat vara nyårsafton. Eller de flesta andra kvällar då man jobbat sent och kommit på att ett par-tre öl vore en god idé. Jaja, jag jobbar inte imorron, så det kan väl kvitta. Det bästa med dagen var ändå att man lyckades ro iland mer jobb på Pite havsbad! Sweet... Alla ni som jobbat där vet vad jag talar om. Hoppas, hoppas, hoppas det blir som beräknat - mycket att göra där till våren och sommaren.

 Nu vill jag sluta se dubbelt. Jag prövar att gå och lägga mig, det brukar funka.





...

 Kanske inte fred, men i alla fall vapenvila... Det känns bra. Att sträcka ut en hand och erbjuda en olivkvist är stort. Jag beundrar det mod som krävs för att utföra en sådan gest.










Är ni beredda?

 Då var det dags. Dags att avslöja svaret på frågan jag ställde igår...

 Pegon. Tyckte ni det var lätt? Då har ni förmodligen någon ugrisk gen, eller så bor ni för nära gränsen...;) Jag har aldrig lärt mig A P C T, och hade alltså problem att lösa gåtan.

 Bacon. Herregud, vad silly. Fast ganska kul...!

 Slutligen - Jag brukar inte skriva sånt här svammel, men jag tycker att det passar in bra här... Vad är det som är kul med följande?:

- Vad gör din son nu?
- Han är snickare.
- Jaså? Min son är mycket snickare än din, så det så!

Hint: Historien utspelar sig i Överkalix.




Tack och godnatt, nu stänger samhället.

 Så jävla irriterande! Igår for jag in till Kalix för att köpa snus. Kanske i senaste laget, men jag trodde ändå att jag skulle lyckas hitta ett ställe som hade öppet. Jag dök upp i centralorten (?) fem i tio, och körde direkt till COOP. Bad choice, skulle det visa sig. De stängde redan kl. 21, så det var bara att vända fort som bara den och fara mot Hemköp. Bad choice igen... Nåja, en chans kvar! När jag kom till ICA Supermarket hade de hunnit stänga, jag var EN minut sen :(
 Helvete... OKQ8 då? Värt ett försök! Nice try, but no cigar.

 Jag lyckades ändå lösa problemet. Genom att fara till Töre... Det må vara världens håla, jag menar - de har inte ens en rulltrappa. Men en mack som har öppet till 24.00 har de i alla fall... När jag var på väg tillbaka kom jag plötsligt på en sak: Draggen, för fan! Det är otroligt hur seg i huvudet man kan vara ibland...;)





Lite kul var det allt...

 Jag är inte mycket för sådana här inlägg. Men - ibland måste man bara få dela med sig av The Twilight Zone-ögonblicken i sitt liv. Ämnet för dagen är språkförbistring: mestadels irriterande och något man tvingas brottas med under arbetspassen i LF... Men ibland blir det riktigt lustigt!

 Jag har fått en inköpslista. Innan jag lämnar Residensstaden far jag allt som oftast förbi Grossisten och handlar matvaror. Smidigt, mest för att jag har koll på vad som köps in, och vad som finns på plats. Nåja, åter till listan! En av sakerna på listan var 'Pegon'. Pegon.... VAD är det? Jag stod och funderade med listan i hand ett bra tag på Snabbgross igår. Till slut ides jag inte stå för mig själv och försöka uttala 'pegon' med så mycket finsk brytning jag bara kunde för att kunna knäcka denna till synes omöjliga lingvistiska nöt.

 Vet ni vad 'Pegon' är? Svaret kommer imorron!





Visst...

 Man ska inte klaga. Jag sitter och har fått igång internet i LF, alltid trevligt. Jag har genom att fara upp redan ikväll fixat en timmes sovmorgon imorron. Jag har även hunnit med att packa upp alla varor jag handlat idag och satt på sina respektive platser. Så långt är allt bara bulla.

 Det här stället är mysko. Eller inte mysko kanske, men det känns konstigt att vara här. Kanske är det för att jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig av helgen vad gäller gäster och så. Kanske är det för att jag allt som oftast blir frustrerad här, mest med tanke på styrning och chefsskap här på bygget. Kanske är det för att jag har faktiskt en hel del trevliga minnen härifrån. Minnen som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till nu.

 Fast en del saker kommer alltid att vara bra. Jag, D, J och S hade kul här i somras. Kungarna av LF, som jag beskrev oss i ett tidigare inlägg, regerade sommaren. D, vilken klippa du var, och är! J - du kommer alltid att vara min syster. S - du är största anledningen till att det här stället överhuvudtaget står upp fortfarande. Synd bara att vi var alldeles för ensamma att förstå hur bra vi verkligen skötte stället, och att vi fick alldeles för lite cred för det. Det är tråkigt att se att de som jobbat allra hårdast för att det här stället skulle fungera är de som inte längre finns kvar.





Samma....allt.

 Jag jobbade på Hockeyn idag. I supématsalen, jo jag tackar. Det bästa med det är att det känns lite mer som en 'riktig' restaurang, i motsats till buffématsalen. Vita dukar, trerätters meny, och bordsservering - att jämföra med inga dukar, kö en masse till buffén, och allmänt stök och bök. Nåja, det roligaste med hela kvällen var när matchen var slut, och spelarfruarna och -flickvännerna dök upp.

 Vi komma, vi komma, från pepparkakeland. Med likadana jackor, likadana mössor, samma frisyr, och samma sorts surr och fnitter. De påminde starkt om Knatte, Fnatte och Tjatte... Alla sa samma sak i kör, det var som om de hade samma pratbubbla ovanför sig hela tiden. Oh. My. God. Snacka om Attack of the clones. När tre av dessa stod vid buffén, och kom överens om att dela EN potatis på tre fick jag nog. Jag osäkrade min Desert Eagle, hoppade upp på bardisken och likt Judge Dredd skipade jag rättvisa, där och då. Eller... det var kanske inte riktigt så. Det kan också ha varit så att jag gick upp till logerna och hjälpte till att ställa iordning där istället. Jo, så var det nog. Det var sista gången jag glömmer puffran hemma, den saken är klar!






Bra jobbat...

 Hooka hey! Vad nu varför håller satelliten helt plötsligt på med att komma dragandes med Cherokee-stridsvrål? Hmm, kanske av många anledningar. Jag sover inte på nätterna, utan går och lägger mig runt fem varje morgon. Sen plågar jag mig upp till dagens göromål (idag var jag och besökte länsresidenset), innan jag kommer hem och går och lägger mig en andra gång runt ett. Sen vid tretiden är man tillräckligt utsövd för att orka stiga upp och fara på jobbet... Inte bra. Inte bra alls. Så därför måste något göras åt saken! Och vad passar bättre för att tagga sig själv inför ännu en 'vända dygnet rätt'-batalj än 'Hooka Hey!' Fast det får vänta tills jag är ledig i några dagar... Ajöss med den helgen, med andra ord...;) Jag slänger in en brasklapp, dock... Jag vet inte riktigt om det var Cherokee:erna som använde sig av ovan nämnda stridsvrål, eller om det var någon annan stam. Jag ber att få återkomma i frågan! :)





Gästspel.

 Fan, här sitter man. Vi är på väg till Storforsen för extrajobb. Ska bli kul som fan, jag har aldrig ens varit in på hotellet där... Gästerna är 120 restaurangmänniskor, vilket förmodligen betyder rätt bra med dricks. Det KAN också betyda trasiga möbler, urin i poolen, och brandkårsutryckning... Men det får vi väl hoppas att det inte händer? Nåja, eftersom man hela tiden lägger ut krokar för att skaffa mer (och kanske bättre) jobb är det perfekt att knäcka extra på såna här tillställningar. M och I2 stannar hemma, så det blir jag och J. Plus en ännu inte namngiven förmåga... Jag litar på J's omdöme, han kommer säkert inte dragandes på någon otrevlig bekantskap. :)

 Sen blir det att prioritera. Väga för- och nackdelar mot varandra. Jobba på vintercafé i LF eller istället vara tillgänglig under Luleå Hockey's hemmamatcher. Jag jobbar mitt första pass på restaurang Expert (i COOP Arena) nu på torsdag, då får man väl se hur det verkar. Fast - bara jag och I jobbar samtidigt kan jag nog springa runt på vilket ställe som helst.

 Slutligen - för er som sen början av detta inlägg funderat: Ja, jag snodde inledningen från Arne Anka... Skål, kosmonauter!





...och nu då?

 Sanningen är knepig. För det mesta, och för de flesta är den välkommen. Något man värdesätter högt, och sanningen står  också högt upp på listan över vad folk vill ha. Om man däremot har gjort fel, ljugit, eller skäms för saker och ting är sanningen inte alltid så efterlängtad. Det är nog en bra måttstock: om man inte vill att sanningen ska komma fram, eller blir arg när den gör det, då har man inte varit schysst. Då har man gjort eller sagt något som man vet innerst inne inte var så bra.

 Naturligtvis ska man få göra som man vill, utan att en massa människor håller på och bryr sig. MEN - man får inte ljuga. Man får inte såra människor. Man får inte låta sitt beteende gå ut över andras välbefinnande. Och blir man sårad själv för att någon har fått reda på sanningen ligger inte felet någon annanstans än hos en själv.

 Ni har fattat redan? Jag talar naturligtvis om saker jag varit med om. Hon får tycka vad hon vill om mig, hon får tycka att jag är en stor idiot som sökt reda på sanningen. Fast en sak är säker: om hon hade varit ärlig och rak hade den här situationen aldrig uppkommit. Då hade de sårade aldrig haft något behov av att tillsammans försöka ta reda på vad som egentligen har hänt.

 Jag har rent mjöl i påsen. Jag är rak i ryggen, och står för vad jag gjort och sagt. Jag sover gott på nätterna. Jag är inte så säker på att hon gör det.





Whatever you do, don't say 'penis'...

 Det är viktigt att göra ett gott första intryck. Vi har väl alla hört om att man inte får en andra chans till det. Okej, nu gällde det alltså att kasta sig ut i det stora okända och fika med en människa jag aldrig pratat med tidigare. Hur skulle detta sluta? Efter den sedvanliga dialogen med mig själv var det så dags att parkera bilen, knalla upp till storgatan och benhårt försöka att inte visa upp sina konstiga sidor. Hur väl jag lyckades med det är jag nog inte rätt människa att svara på, men det kändes... bra. Sen är det skönt att sitta och lyssna på någon som säger saker som 'ibland får jag för mig att folk är rädda för min hjärna'. Meh! Det är ju MIN replik! :)

 Roligast: När L efter en agitativ, nästan svavelosande utläggning plötsligt tystnar, sväljer, och sätter upp en hand som för att hejda sig själv. 'Jag är lugn' säger hon urskuldande. 'Nej, du är inte lugn - du är upprörd!'. Det är upplyftande med engagerade, upprörda människor. Hellre det är motsatsen i alla fall.






 


RSS 2.0