Släpp det där...

 Nog är man allt bra fjanting. Jag tänker en del just nu på en människa som man aldrig träffat. En kompis' kompis. Jag läste igår på hennes blogg, och det verkar som något mindre bra har hänt. Jag vet inte vad det kan vara, men det är aldrig kul när folk är deppiga. Har kåken brunnit ner? Har någon dött? Eller är hon bara heligt förbannad på datorn, och därför inte har lust att blogga mer på ett tag?

 Okej, jag vet vad ni tänker. Varför ska jag ödsla energi på någon som jag inte ens träffat? Ja, säg det... Jag vet inte själv, men jag vet att jag blir glad själv om andra är glada. Och tvärtom, jag blir lite ledsen om andra är nere. Sen tycker jag inte att jag ödslar energi, direkt. Det är inte så att hela min tillvaro kretsar kring henne just nu, definitivt inte. Men hon har dykt upp ett par gånger i mina tankar sen jag läste hennes blogg.

 Hoppas att jag har fel. Hoppas hon bara är less på att blogga, eller nåt annat som inte innebär tråkigheter. Och OM det är så att hon är nere, hoppas jag att hon snart känner sig gladare... Slutligen, till alla er som känner att ni behöver det, här kommer en KRAAAAM!






Blåsor föröver!

 Nu jäklar! Det är dags att kicka igång den här terminen, goddamnit! Jag far ner till Skellefteå nu på lördag och tränar. Ska bli kul, bortsett från att mina fötter kommer att se ut som Freddy Krueger's ansikte innan dagen är slut. Hoppas bara att jag i övrigt kommer att hålla ihop... Flåset är ett annat problem, men det är inget som håller en tillbaka. Fighto, fighto! Om jag känner Shimbukan:erna rätt blir det nog en hel del pannbensträning också. Sweet...;)

 Piteå på fredag. Det passar bra att jobba fredag kväll/natt, träna kendo lördag dag, och tillbaks upp till Piteå för mer jobb på lördag kväll. Det ultimata hade naturligtvis varit om det funnits en kendoklubb i Piteå också, men man kan inte få allt... För övrigt tror jag att det skulle gå alldeles utmärkt att starta kendoverksamhet där. Ge mig tio galningar (den bra sorten), och jag ska ge er ett lag för SM inom tre år, garanterat!




Gammal ost.

 Jag har ont i njurarna. Eller - jag vet inte, men alltid när jag druckit får jag ont i ryggen, långt ner. Om det är njurarna som smärtar eller nåt annat har jag ingen aning om, men det ligger nära till hands att tro det i alla fall. Igår hade vi trevligt, även om det ser ut som vi blir arbetslösa på lördag...:( Vin, ost och diverse tillbehör gjorde kvällen till en njutning! Sällskapet var det heller inget fel på, fem plus till det!

 Idag är det annorlunda. Jag sitter och käkar upp det som blev över från igår... Jag vill att människor i min närhet ska vara lyckliga, att de ska må bra. Om vänner och bekanta är ledsna och mår dåligt blir även jag ledsen. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra, något jag kunde säga för att göra saker och ting bättre igen. I och för sig finns det något jag kan göra - att finnas där för den som behöver det. Att lyssna. Att erbjuda sig att försöka förstå. Att visa att jag bryr mig om.


Puss!






Numrologi.

 Siffror och tal är kul. Det finns inget annat sätt att förklara förekomsten av statistikfanatiker, kalenderbitare och folk som ägnar sid åt platespotting. Nu är det ju så att en del tal är roligare än andra - jag tänker närmast på talet 42. Under ett samtal igår kom jag ihåg att det står på en väskylt efter E4:an. I och för sig står just det talet på fler vägskyltar än så kan man anta, men nu är det på det viset att det var just den här speciella skylten jag kom att tänka på...:) Dessutom är det jag som berättar den här historien, så om någon av mina läsare (?) tänker på någon annan skylt har de fel, och får skylla sig själva... Haha.

 Nåja, '42' fick mig att bläddra i Ni-Vet-Vilken-Bok. Eller rättare sagt, i mitt exemplar av 'Hela serien i en volym!'. Jag hittade följande, och jag tycker det är ganska snärtigt...:)

 Den här Arthur Dent, vem är han, är han en människa eller en staty? Är han intresserd av någonting annat än te och dom eviga frågorna? Har han ingen gnista? Har han inga lidelser? Händer det aldrig, för att säga det rent ut, att han knullar?
Ur Ajöss och tack för fisken av Douglas Adams


 Man kan byta ut Arthur mot mig. Och då blir svaret på frågan att jodå, visst händer det. Fast det är ibland fan så långt mellan gångerna...





Nöjd.

 Ibland behövs inte mycket. Ibland är det de små sakerna som räknas. Jag talar inte om stora, fantastiska saker som bara är... fantastiska. Jag menar de där små ögonbllicken då man känner att livet är trots allt ganska okej. Saker som gör att man går från 'unhappy' till 'content', och utan att man känner någon större längtan efter 'happy'. Ni som spelat CIV vet hur jag resonerar här...;)

 En kopp te i precis rättan tid. Ett trevligt samtal med en gammal fotbollskompis. En nöjd gäst. Bob Dylan i bilstereon. Kramar då man är kramsjuk. Fika och snack på stan med en kollega. Ens katt i knät för en stund. Luleå - Frölunda 5 - 1. Blida. En ny, kall dosa snus.

 Då känns tillvaron... okej. Och det fina är att ibland räcker det bra så.






RSS 2.0