Är det över nu?
'Vad har hänt med bloggandet?' frågar jag mig. Jag vet ärligt talat inte, men det känns som jag inte direkt saknat det. I och för sig har jag sannerligen haft annat att tänka på det senaste halvåret, det ska gudarna veta. Vintern ger sig inte riktigt än, och den håller Norrbotten i ett järngrepp just nu. Men solen (jag älskar dig!) har, som alltid efter marknaden, återvänt till alla vi kylslagna och mörkernedstämda människor. I och med ljusets återkomst kan jag inte låta bli att försiktigt förhoppningsfullt dra parareller mellan min egen tillvaro och förvisso kalla, men åh! så soldränkta dagar. Vänder det äntligen?
Midvinternattens köld är hård, och hård är även dess inverkan på misströstande stackare. Jag är inget stort fan av självömkan direkt, men det kanske bara är naturligt med en viss mängd tycka-synd-om-mig-själv när vägen är mörk, kall och enslig. Jag skulle ljuga om jag påstod att allt är bara bulla, men jag har kommit på mig själv ganska ofta den senaste tiden med att sitta och må bra, och känna mig lugn och förnöjd. Jag lyssnar då och då på alla mina deppigaste låtar, men nu verkar de mest en påminnelse av något som varit. Som inte längre är. Ungefär som ett gammalt foto man hittar i en låda; man kommer ihåg vad som hände och hur man upplevde det, men man kan med bibehållen distans konstatera att nu är nu, och då var då.
Vi lyssnar väl lite tillsammans? :)
