Flyin' high, Transmitting signals...

 Det kan vara svårt ibland. Svårt att bestämma sig hur man ska göra. Ett par exempel: Ska man våga välja 'sten' för tredje gången i rad när man klunsar? Tänk om den man klunsar med har förutsatt det, och kommer sättandes med påsjäveln igen... Ska man våga krypa ner under täcket och betygsätta fisen man just släppte? Tänk om den är vedervärdig, och man blir rädd att man drabbats av cancer i ändtarmen eller något annat hemskt. Eller så är den så mjäkig att man skäms... Ska man våga kolla internetbanken efter helgen? Tänk om man får ångest över hur lite det är kvar - det hade varit fan så mycket skönare att leva lyckligt ovetande om ens ekonomiska bekymmer ett tag till...

 Ska man våga... ...tänk om. Är det inte det som är frågan med det mesta?

 S var ledsen idag. Då infann sig samma funderingar: Ska jag våga fara dit för att trösta henne? Tänk om hon inte vill att jag dyker upp... Beslutsångest, jomän. Nåja, jag blev lättad då jag fick ett kvitto på att jag gjorde rätt ändå. Skönt, för då vet jag att någon är tillfreds med mitt beslut. Skönt, för det känns bra när man lyckas.

Jag har lärt mig att söner till lärare i svenska är blödiga stackare.

Jag har lärt mig att om fötterna mår bra, så mår man själv bra.

Jag har lärt mig att 88 spänn är ett helt ok pris för att få sitta i en och en halv timme och fundera.

Jag har lärt mig att om man inte annonserar, kommer det ingen.

Jag har lärt mig att det är alltid bättre att veta, än att inte göra det.

Jag har lärt mig att förlora sitt jobb kan vara skönt.

Jag har lärt mig att hångel är mysigt.

Jag har lärt mig att det finns bara en hjärna som min i hela världen.

Jag har lärt mig att dricka cider.

Jag har lärt mig att göra slut kan få oanade konsekvenser.

Jag har lärt mig att det är få som ids bry sig om vad jag skriver här.

Jag har lärt mig att jag är dum. Eller: duuuummm...

 En vanlig få-junisarna-att-känna-sig-obehagliga-till-mods-lek i diverse omklädningsrum runt om i landet är frågan om att trycka, eller bli tryckt.
Det hela går ut på att, ur ett hypotetiskt perspektiv, få de yngre i laget att rodna inför valet av aktivitet. ' Om du var tvungen att välja, hade du valt att bli tryckt av en kille, eller trycka honom?'. Det är då meningen att Junisen ska säga nåt i stil med 'Trycka, naturligtvis!'. Sen kan man som självutnämnd luistigkurre under resten av säsongen komma dragandes med att 'Rickard sa att han kunde tänka sig giver-rollen i ett homosex-scenario, höhö'.

 Jag provade den på H häromdagen. Fast när han tvärsäkert deklarerat att han i en sådan situation minsann hade varit bakom och inte framför, kom twisten: 'Jamän, det vet du redan hur det känns... Om jag var tvungen att välja hade jag tagit emot, helt klart! Måste man välja är det väl lika bra att vidga sina vyer?' Mina ord blev likson hängande i luften ett tag, innan H hade samlat sig för ett försök till replik.

 Pojkar och män blir lätt illa till mods. Om någon i deras närhet pratar helt förutsättningslöst om sånt som inte är ok blir det lätt en tryckt (ursäkta ordvitsen...) stämning. Nåja, nu tror jag inte mitt lilla brainfuck kommer att innebära några större kontroverser på jobbet, men ganska kul var det...;) 

Nu ska det tävlas, hörni...
http://inredningikalix.blogg.se/2008/october/tavling.html

Ni kan vinna detta snygga halsband!

 Hur är det ställt med logiken? Jag var och tränade idag. Bakom disken satt en kvinna i telefon, och väluppfostrad som man är ställde jag mig och väntade. Ni vet hur det blir när man ska vänta på någon så där - man står och försöker se ut som man är väldigt intresserad av gymets hösterbjudande på Yogaklasser, när Nike ska komma och kränga prylar, och vadsomhelst i övrigt som finns att läsa på anslagstavlor och infoblad. Nu visade det sig att hon väntade på mig, fast med telefonen vid örat... Mysko. I alla fall, det var inte det som detta skulle handla om.

 'Hur mycket kostar en träning i gymet?' frågade jag. 125 spänn, fick jag veta. Ouch! När jag sedan undrade om man kunde köpa någon sorts prova-på-kort blev jag informerad att det gick alldeles utmärkt. 'Och det kostar ingenting' la människan bakom disken till. Hmm, träna en gång för 125 kulor, eller träna 14 dagar för noll spänn...

Beslut, beslut...

 Jag jobbade igår. Rätt kul, det var en del att göra... När kvällens vakter kom gick den ena helt sonika fram till mig och sa: 'Tjenare! Hur går det med kendon då?' Han verkade bekant, men inte en chans att jag kunde komma ihåg var jag sett honom någonstans. Det visade sig att jag talat med honom i fem minuter för fyra år sedan, i samband med att vi hade en liten uppvisning vid hans restaurang. Att komma ihåg människor, och även vad de gör/heter, är något av ett mysterium för mig.

 Hur går det till? Själv är man ju inte precis något vandrande uppslagsverk över tidigare kontakter, vilka man träffat, pratat med, vad de heter, vad de gör, och så vidare. Nu är det däremot så att jag är hyffsat bra på att komma ihåg vad människor i min närhet säger, och tycker. Men då måste minnet komma som en referens till något som sägs eller görs just för tillfället, då är det inga problem att hitta saker i min komposthög till hjärna. Fråga mig gärna var S satt i lokalen första gången jag såg henne, eller vad vi drack första gången jag och Å pratade med varandra. Jag minns tydligt hur J satt när vi drack kaffe för första gången, och vad som var på TV då jag träffade P för första gången. Hmm, jag skönjer ett mönster...

 Fråga mig däremot inte när jag ska jobba nästa gång, eller var i helvete jag lagt min telefon. Jag har inte en susning om hon i kön på affären är en gammal bekant från Universitetet, eller om hon har synts i tidningen, eller om hon kör buss ibland på femmans linje. Det värsta är att när det blir så, vill jag bara gå fram och säga '...hej...', mest bara som en försäkran om att jag verkligen känner den där människan. Om hon säger 'hej' och ser normal ut, så känner jag förmodligen henne. Om hon säger 'heeej...?' och ser ut som jag kom från en annan planet gör jag det mest troligt inte.

Du stavar jävligt illa! Får man höra sånt är det nära till hands att gräva upp stridssyxan, slipa argumenten, och fälla ut alla taggar man har för att på något sätt rädda sin heder. Fast det kan vara på sin plats att klargöra en sak: Att strula till det framför tangentbordet är inte alltid samma sak som att vara dålig på att stava.

Man kanske har bråttom. Man kanske gör annat samtidigt som man försöker få till en någotsånär hyffsad MSN-konversation. Man kanske inte är riktigt nykter.

Följande är hämtat från en MSN-logg: Du tror kanske att jag skäms över att än en gång ha fuckat upp skrivandet, men så är det inte. Jag har nått toppen, gått över gränsen, befriat mig från omvärldens omdömmen... Mitt skam-konto är fullt, och jag kan hädanefter njuta av att inte bry mig längre.

J, du sa det bäst... det är inte lätt när man inte ser var man har bolksräverna.

 Jag är ingen krigshetsare. Men uttrycket är bra ändå, tycker jag. Andra skulle säga något i stil med 'önska solsken på utflykten, men ta ändå med ett paraply', eller något åt det hållet. Att förhålla sig till verkligheten på ett sådant sätt kan vara på sin plats ibland. Nu när jag inte längre har ett fast jobb att gå till raggar jag ihop timmar här och där, så mycket som jag kan. Det är bättre att jobba när man får, än när man måste. Om man sliter ihop tillräckligt med timmar innan månaden är slut kan man unna sig att vara ledig resten av dagarna. Det är ju heller inte helt fel att om man samlat ihop, säg 160 timmar, redan den 25:e och det dags för löning, och man kan fira det med att vara arbetsfri!

 Det funkar i andra situationer också. Om saker och ting inte går min väg, till exempel möjligheten till ny lägenhet, är det bättre att ha förberett sig för värsta tänkbara scenario, än att ha gått omkring och hoppats så mycket på en smidig lösning att man inte har haft en tanke på att det kan gå åt skogen. Missförstå mig inte - visst hoppas jag sjukt mycket på att kontraktsöverlåtelsen går som smort. Inget just nu hade varit mer välkommet, men jag spar på entusiasmen tills jag ser något konkret att jubla över.

Det är inte mycket som behövs. Men, det måste ändå göras.

Sluta: Gnälla. Vältra mig i självömkan. Oroa mig över allt möjligt. Se spöken överallt. Vara så jävla på (hmm...). Vara svag.

Börja: Le. Få andra att le. Unna mig saker - tid, till exempel. Känna tillit. Vara stark.


Okej, det blev en hel del. Jag räds inte, dock. Finner jag ett sätt att sortera upp saker och ting i min hjärna kan det nog gå vägen. Det blir nog lugnare upptill om jag samtidigt passar på att städa bort ett och annat hjärnspöke. Se upp världen, här kommer Satelliten, version 2.0!

Jag såg ett kinesiskt tecken idag: Lycka. Ett litet ord, kan tyckas. Icke desto mindre ska detta lilla ord bli mitt nya mål. Så får det bli! Jag väljer lycka, inget kan gå fel om jag gör det. Lycka för mig, lycka för min omgivning. It's a Win-Win situation.

...är bara ett i raden av namn som min vän har titulerat sig med under åren.
Jag gillar det han gör, ända från Död Natur back in the days till det som finns HÄR.

Tanka gärna hem och lyssna - om ni hittar någon favorit kan ni väl berätta om den meddelst en kommentar? Gör ni det lovar jag att ni ska få veta vilken låt som snurrar mest på satellitens skivtallrik.

Tro det eller ej, men det finns folk som läser min blogg. Och en del nöjer sig inte med det - de kommenterar mina inlägg också. Sen har vi en liten, väldigt exklusiv skara som läser, kommenterar och till och med nämner min blogg i samtal med mig. Detta inlägg har inspirerats av en del av dessa samtal.

Samtalen brukar inledas med någonting i stil med:  Kul att läsa din blogg! Underhållande och intressant bla bla bla... Men du borde väl göra något åt layout:en?!

Nej, det borde jag inte. Jag vet inte, men jag skulle inte tro att Jens Lapidus (jag läser Aldrig fucka upp just nu, därav valet av författare) är med och pillar på hur omslagen till hans böcker ska se ut. Inte för att jag på något sätt vill jämföra mig med Jens Lapidus i fråga om förmåga, men ni förstår säkert hur jag menar. Om det är någon därute som tycker att min blogg vore behjälpt av en uppfräschning, och samtidigt vill och kan, jamän hör av er då! Ni får mer än gärna göra nåt åt utseendet, bara jag slipper göra det. Arbetsfördelningen blir som följer: Jag skriver, du/ni basar över utformningen. Deal?