Jag och Scott
Ibland är jag rädd. Rädd för mig själv. Är det befogat? Jag vet inte. Förmodligen är detta något som går över, som jag bara har haussat upp för mig själv. Ska folk vara rädda för mig? Nej, jag tror inte det. Fast det är inte kul att brottas med sitt eget inre, med sina egna demoner.
Slappna av. Det är ju bara en låt... För att något fruktansvärt ska hända måste det nog till att man har andra saker i bagaget också... Det räcker nog bara inte med att lyssna på 'fel' sorts musik, eller kolla på 'fel' sorts filmer. Det skulle faktiskt förvåna mig om inte de flesta påverkas av den media vi konsumerar. Men det skulle förvåna mig mer om någon annan än jag skriver om det på sin blogg...
Som att bli träffad av blixten. Två gånger.
En sällsam dag.
Jag är någon, och något. Jag har ett värde. Att man sedan har en del saker på minuskontot (note to self: ta med badshorts nästa gång! ;)) kanske man kan leva med, huvudsaken är väl att man har fler plus än minus?
En slank han hit, och en slank han dit...
E4:an har varit som en nyspolad hockeyrink... Sen blir det inte bättre att man drar iväg alldeles för sent, och måste leka Sebasian Loeb från Gäddvik och frammåt. I eftermiddag blir det att lätta ankar i GOD tid, goddamnit! Hellre det än att riskera att linda bilen runt ett träd någontans mellan residensstaden och förorten...;) Just det, det ska nog åkas ner till Piteå i andra ärenden än jobb efter jul. Ska bli kul, men mer om det senare...
Hemkommen.
Roligt att träffa folk också. Kendosverige består av en trevlig skara människor, och det är alltid skönt att återse gamla bekanta. Lika kul är det att träffa nya kenshi, och det är nog det som SM handlar om egentligen. Jo, jag vet... 'så säger bara de som inte har med medaljerna att göra'. Sant, så sant...;)
Dubbelt så bra!
Sen var det ju kul att hjälpa till också. Att komma med genomtänkta förslag är trevligt, man känner sig smart och användbar när någon säger 'Jo... det var inte så dumt julklappstips...'. Nu var det bara det att det behövdes ungefär tolv nerröstade idéer innan jag prickade rätt. Nåja, skam den som ger sig! Jo just det, mitt solarieförslag gick ju hem också. Wohoo, två rätt på en dag! Nytt pers...;)
Bullet proof
Jag har en teori. Jag har testat den på en del vänner idag, och det verkar som jag vågar ta ut min teori för en testkörning i större skala. Den handlar om hur människor ibland försöker övertyga andra (och sig själva också, kanske?) om att saker som händer i deras liv 'bara händer'. Det brukar låta så här: 'Jag vet inte hur det gick till, men det hände bara...'
Om saker 'bara händer' kan man inte riktigt lastas för det, eller hur? Man är bara ett offer för olyckliga omständigheter, och har ingen skuld till det som inträffade. Men det funkar ju inte riktigt så. Det är sällan som man bara är en passiv åskådare, som bara står i ödets väg när det kommer och kör över en.
Saker och ting händer för att vi vill att de ska hända. Saker och ting händer för att vi inte gör något för att förhindra att de händer. Det är just detta som är svårt att erkänna för en del. För om det är så att man antingen aktivt ser till att saker händer, eller att man indirekt (genom att inte göra något i motsatt rikting) har gjort det möjligt för saker att inträffa, då har man även ett ansvar för det som hänt. Då måste man även vara beredd att stå för det.
Jag talar naturligtvis inte om bilolyckor och sånt, där är det verkligen så att man inte kan påverka att saker händer. Men i till exempel relationer, och allt som kan hända i sådana, är det så att det jag skrivit om är sant. De som skyller på att 'det bara hände' är rädda för att stå för vad de gör, oroade över att kunna ställas till svars, och vill smita undan ansvar.
Alltså:
Det som hände, det hände för att vi ville att det skulle hända.
Det som hände, det hände för att vi inte gjorde något för att förhindra det.
Men det vet vi ju redan.
Sovasovasova
Natti Natti!
Hittad, upppackad, och bläddrad i.
För er som undrat (fast jag misstänker att det inte är så många...) har jag nu hittat Fermats gåta av Simon Singh. Och se, hade jag kommit ihåg vad pusslet heter på engelska hade det varit lättare... Det heter Fifteen puzzle, för tusan! Ni kan läsa om det Här. Troligtvis känner nog de flesta igen ett sånt där pussel, men jag tror att det inte är så många som funderat på hur det matematiskt hänger ihop. Nåja, läs om ni vill. Jag tycker det är intressant...:)
Kartonger!
Det svåra är som alltid att få ihop allting på så kort tid som möjligt. Det som gjorde denna flytt någon smidigare var att Å fick tillgång till sin lägenhet i fredags, jag vet inte hur det hade gått om det inte varit så. Att flytta kan likans vi ett 14-15-spel (jag hittar inget på nätet om det nu, men jag ska hålla er uppdaterade när jag hittar Fermats gåta av Simon Singh i flyttröran), fast med 16 kvadrater istället för 15... Allt blir ett jättestort moment 22, och hur man än vänder och vrider på städning, besiktningar, lastbilshyra, inkallade vänner och hämtpizza är det alltid nåt som ska jävlas. Den här gången var det min bil, som helt plötsligt inte ville starta. Nåja, allt löste sig och jag kan nog säga att det har tänts en stjärna på himlen till minne av mitt ädelmod...;)
Jag ska passa på att tacka även jag. R, L, och H... Vad hade jag gjort utan er? Er hjälp är välkommen, och er vänskap så oerhört värdefull! Ni ska veta att det (nästan) alltid kommer att finnas en kall öl, eller en varm kopp the, hos mig för er att avnjuta. Lots of Love!