Bullet proof
Jag har en teori. Jag har testat den på en del vänner idag, och det verkar som jag vågar ta ut min teori för en testkörning i större skala. Den handlar om hur människor ibland försöker övertyga andra (och sig själva också, kanske?) om att saker som händer i deras liv 'bara händer'. Det brukar låta så här: 'Jag vet inte hur det gick till, men det hände bara...'
Om saker 'bara händer' kan man inte riktigt lastas för det, eller hur? Man är bara ett offer för olyckliga omständigheter, och har ingen skuld till det som inträffade. Men det funkar ju inte riktigt så. Det är sällan som man bara är en passiv åskådare, som bara står i ödets väg när det kommer och kör över en.
Saker och ting händer för att vi vill att de ska hända. Saker och ting händer för att vi inte gör något för att förhindra att de händer. Det är just detta som är svårt att erkänna för en del. För om det är så att man antingen aktivt ser till att saker händer, eller att man indirekt (genom att inte göra något i motsatt rikting) har gjort det möjligt för saker att inträffa, då har man även ett ansvar för det som hänt. Då måste man även vara beredd att stå för det.
Jag talar naturligtvis inte om bilolyckor och sånt, där är det verkligen så att man inte kan påverka att saker händer. Men i till exempel relationer, och allt som kan hända i sådana, är det så att det jag skrivit om är sant. De som skyller på att 'det bara hände' är rädda för att stå för vad de gör, oroade över att kunna ställas till svars, och vill smita undan ansvar.
Alltså:
Det som hände, det hände för att vi ville att det skulle hända.
Det som hände, det hände för att vi inte gjorde något för att förhindra det.
Men det vet vi ju redan.
fy fan vad jävla sant skrivet!!!
suttit och funderat en stund på om det faktiskt skulle kunna vara så att någonting verkligen "bara hända" i annat fall än i bilolyckor och diverse, men nej, icke, antingen så är man aktiv eller passiv till att någonting händer. Man det händer ju inte bara! Känner mig jävligt träffad också, eftersom jag själv har skyllt ifrån mig på det! (fast det har väll iofs alla någon gång).
Svårt att bestämma mig för vad som är värst bara, att aktivt se till att någonting händer (som är dåligt) eller att passivt LÅTA det hända. I fallet mobbning t.ex. så tycker jag nästan det är värre att stå och titta på och inte göra någonting än att vara den som mobbar, för om man bara står där så handlar det ju om att man är feg och inte att man kanske själv blivit mobbad, blir slagen hemma och annat klyschigt. Å andra sidan så är ju den "fega rollen" en roll som de flesta nog kan känna igen sig i och man kan ju inte döma ut majoriteten av människorasen! (eller? ;)) Och om det gäller t.ex. en misshandel då? nej, det måste fan vara värre att vara aktiv! Vad tycker du?
Aldeles riktigt. Schysst skrivet.
