Flyin' high, Transmitting signals...

 Iförd bara kallingar sitter jag och försöker hitta inspiration. Svårt, jag har en hel del som jag skulle vilja ta upp, men jag vet inte om det passar så bra att hälla ut en massa funderingar här på bloggen. En del saker är väldigt komplicerade, en del saker har jag ingen täckning för. De senaste dagarna har jag funderat ganska mycket; varför är saker och ting som de är? Varför ska det vara så svårt att bara hitta ett sätt att föhålla sig till sin omgivning, och sedan strunta i vad andra tycker och tänker? Jag vill gärna se mig själv som någon som går genom livet utan att låta någon eller någonting påverka mig negativt. Jag vill att jag ska vara, i ordets rätta bemärkelse, självständig. Men, är det verkligen möjligt? Lurar jag bara mig själv om jag intalar mig att jag kan göra som jag vill oberoende av vad folk och normer säger?

 Den senaste veckan har varit uppslitande. Först det som hände i Smedsbyn. Bara några dagar efter dödsmisshandeln berättar både D och M att de har blivit slagna. Jag blir ledsen, arg, och förtvivlad. När de berättar vad de varit med om skakar jag i hela kroppen, och har svårt att hålla tårarna tillbaka. Om det är något som satt djupa spår i mitt inre är det just detta. Mäns våld mot kvinnor. Varför gör jag inget? Det finns (eller fanns) en förening här i Luleå, Luleåmän - nätverket för kvinnofrid. Jag måste göra något, varför inte försöka genom att engagera sig? Jag tror som sagt att föreningen är nedlagd, jag måste kolla upp hur det står till med den saken. Önska mig lycka till!