Flyin' high, Transmitting signals...

 Det blev lite pinsamt i förmiddags. Jag jobbade  på havsbadet i går, och eftersom mitt skift slutade klockan 02.00 sov jag över i en stuga. Upp som ett skott (?) i morse, och iväg mot frukosten. När jag var klar med den plus en del snack med en del folk tog jag sikte på toaletten innan avfärd mot Luleå. Det finns ett ensamt dass brevid stämpeluret, och det var detta som jag nu styrde stegen mot. Smågnolande öppnade jag dörren och fann mig plötsligt öga mot öga med en tjej som satt där och stirrade tillbaka. 'Nej...!' var det enda hon fick ur sig, och under det som verkade vara en evighet stod jag bara och fick inte fram ett ord. Tjong! igen med dörren igen, och först då lydde mina stämband mig: 'förlåt, alltså... förlåt! Det var inte meningen...'

 Med hjärtat i halsgropen (jag hann bli duktigt skärrad) skynade jag mot omklädningsrummen för att nyttja toaletterna där. Väl där kunde jag inte låta bli att fundera lite över hur man reagerar över saker och ting. Jag hade blivit rejält skamsen, och varför det egentligen? Hur skulle jag veta att hon satt där med dörren olåst? Varför bad jag om ursäkt?

 Det var säkert lika pinsamt för henne med. Jag kan tänka mig hur hon resonerade med sig själv därinne med byxorna runt smalbenen: 'Hur fan kunde jag glömma att låsa?! Jag tror jag döööör!'. Pinsamt, pinsamt... Fast - ingen skada skedd. Det enda som kan hända är att vi med tiden har ett skojigt minne att dela. Hehe.